Supermissjess

Nu såg jag att det var sådär längesen som jag sist bloggade och typ känner mig "tvungen" fast jag inte har nåt att skriva om. Jag VET att man ju inte SKA skriva då, bloggen finns ju till enbart för att jag ska ha nånstans att skriva när trycket faller på och ska INTE vara ett måste. Men nu får ni ett ändå. Jag vill ju inte tappa läsare :P

 

Var på öppna föris igår och Amy fick "leka av sig"? (Hon är 6 ån halv månad?) Vi gjorde ett fint namnhjärta som nu pryder bvc väggen där..

 

Nu har jag bara städ och mys och tvättplaner i dagarna 2. Till helgen kommer Nicklas mamma o brorsa o ska bo här, det ska bli mysigt. 

Mitt tränings-schema följer jag faktiskt! slaviskt. Igår var ett herrejösses jobbigt pass och ännu värre blev det för Nicklas var hemma (jag hann aldrig på dagen så körde på kvällen) som kom och PETADE i mina övningar. (petade=rättade till) Så insåg att jag typ gjort armhävningar fel hela mitt liv och höll igår på o dö av vanliga 3x15 reps och hade helt ont i kroppen innan john blund slutligen kom.

 

Idag blir en lugnare dag med bara 20 min cardio.

(fast jag fick ett ryck och körde ändå plankan.) Känns kul när man börjar se resultat och JÄTTEÖVERVIKTIGA monster-jess börjar tyna bort. Hehe, jag kommer vinna! Men det sitter verkligen i huvvet. Jag kan ju välja att tänka "Jag är ingen träningsmännska" men jag väljer att tänka "Nu kör vi, nu jädrar!" Och ju mer man orkar följa programmet och köra, desto mer sugen blir man på att fortsätta=Positiv spiral!

Sen får man inte låta sig slås ner när man fött barn och står kvar där med bebis famnen men ser ändå ut som en jättefettklump (var STOR skillnad på 26åriga nyförlösta jess och 32åriga nyförlösta jess!) utan se fettet som en utmaning att bli av med. Tänka "den här jätten är ju inte jag-nu jädrar" INTE tänka "vad fet jag har blivit-jaja, man ser väl ut så här efter fött 2 barn"

 

Tack för ordet-hejhopp.