MED EN förskollärarexamen och efter drygt tio år i förskolans värld säger jag tack och hej och påbörjar resan mot en alternativ yrkesframtid. Stress- och ljudkänslighet, förslitningsskador, sömnsvårigheter, frustration över att inte räcka till och hinna stödja alla barn och inte heller orka med mig själv eller min egen familj efter arbetsdagens slut; jag har nått en gräns för vad jag klarar av och jag vet att jag inte är ensam.

Jag följer fascinerat debatten om den svenska skolan och hur vår utbildningsminister Jan Björklund uttrycker oro över den svenska skolans dåliga resultat. Det talas om hårdare krav på elever och betyg från tidigare åldrar men sällan eller aldrig görs kopplingen till dåliga resultat i skolan till att barngrupperna både i förskolan och skolan blir större och resurserna färre.

De flesta förskolor har i dag orimligt stora barngrupper. Upp emot 20 barn och tre pedagoger ska samsas i lokaler som inte är gjorda för att rymma så många människor. Förutsättningarna på olika förskolor är olika men det är inte ovanligt att tre pedagoger har ansvar för barngrupper med 20 femåringar eller 15 ettåringar.

Ettåringar, som fram till dess att de börjar förskolan varit hemma med en förälder och fått full uppmärksamhet och nu plötsligt ska samsas med 14 andra små barn med samma behov av kärlek och trygghet som dem själva. De tvingas snabbt anpassa sig till en miljö som har svårt att möta varje barns enskilda behov och förutsättningar trots att vår läroplan betonar vikten av en inkluderande miljö och en skola för alla.

Det är inte ovanligt att det i barngrupperna finns ett eller flera barn i behov av särskilt stöd (med eller utan diagnos) utan att man för den skull tillför extra resurs till gruppen. Ansvaret ligger istället på ordinarie pedagoger trots att det sällan finns specialpedagogisk kompetens och inte heller tid att arbeta inriktat mot enskilda barn.

Att det är tre pedagoger per avdelning är dessutom en sanning med modifikation då man på morgon och eftermiddag endast är två pedagoger. En gång per vecka ska också pedagogerna ha enskild planering samt gemensam planering i arbetslaget för att kunna samtala om barngruppen, dess behov, enskilda barn med särskilda behov samt hur de ska föra det pedagogiska arbetet vidare.

Varje dag ska de också ha lunchrast (som sällan är längre än 30 minuter). Raster har man inte alltid möjlighet att ta ut, varken på förmiddagen eller eftermiddagen, det är sällan eller aldrig verksamhetsmässigt möjligt. Eftersom vikariebrist är ett stort problem i många kommuner så är det heller inte ovanligt att man är en man kort om någon är sjuk, är hemma med sjukt barn och så vidare.

Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst kring mina negativa upplevelser av förskolan. Hur de allt högre pedagogiska kraven inte är förenliga med förutsättningarna att uppnå dessa krav och hur det blir allt vanligare med konflikter mellan personal och föräldrar, som allt oftare uppmärksammar verksamhetens brister. Konflikter som i värsta fall leder till att pedagoger byter arbetsplats eller sjukskriver sig.

Jag skulle kunna skriva om hur många stressade kollegor och barn jag mött genom åren och hur många gånger jag känt djup sorg när jag ser samma barn bete sig helt annorlunda de dagar då de får mer tid tillsammans med oss pedagoger i en mer stillsam miljö. De är ofta inte barnens problematik utan snarare förskolans miljö som är problemet, en miljö som ställer helt orimliga krav på de barn och vuxna som vistas där.

Jag har alltid arbetat med duktiga och kärleksfulla pedagoger som gör sitt yttersta för att bemöta alla barn på bästa sätt, som vrider och vänder på sig själva för att försöka uppfylla de behov som barnen har och skapa en så bra pedagogisk miljö som möjligt.

Jag vet att det finns massor med eldsjälar, både inom förskola och skola, som trots många gånger usla förutsättningarna verkligen tycker att de har det roligaste arbetet som finns. Men jag möter nu allt oftare en hopplöshet och en känsla av vanmakt. Jag möter pedagoger som avråder sina outbildade vikarier att läsa till förskollärare. Pedagoger som berättar att de själva skulle vilja omskola sig och göra något annat men att de inte vågar eller har ekonomiska förutsättningar för att göra det.

Jag har under de sista åren haft flera kollegor som gått in i väggen eller är på väg dit. Jag har träffat många barn som inte mår bra för att miljön de vistas i inte ger dem förutsättningar att utvecklas. Jag ser fler och fler stressade och otrygga barn och hade jag haft egna barn skulle jag ha gjort allt i min makt för att förhala förskolestarten.

Varför talas det så lite om det här? Varför ska det hymlas och smygas inför föräldrar kring hur situationen på förskolan faktiskt ser ut och varför klagas det så mycket inom personalrummets väggar istället för att protestera högljutt? Varför talar man så lite om det självklara i att brist på vuxna inom förskola och skola leder till att barn inte ges möjlighet att få det stöd de behöver vilket i sin tur naturligtvis leder till sämre resultat i skolan?

När ska föräldrar börja protestera över de allt sämre förutsättningarna för deras barn och framförallt - när ska vi som arbetar inom förskola och skola, som vet hur det ser ut, gemensamt ställa oss upp och säga att vi faktiskt inte ställer upp på det här längre?